Att det gick ganska fort ändå från diagnosen IPF tills han dog, knappt ett år. Fy fan vilken dödsångest han hade sista tiden. Nog för att han mått dåligt psykiskt i hela mitt liv, men det var så hemskt att se han mot slutet. Att se en person man älskar lida både psykiskt och fysiskt är inget jag önskar någon. Jag fick ju se hur han bara blev sämre och sämre.
Dom som får IPF har mellan 1 och 5 år att leva. Får man inte nya lungor är det KÖRT. Att få godkänt för transplantation är ju inte ens självklart. Han hann med en koll av många, vilket gjordes då han ändå låg inne pga lunginflammation.
Att han hade sin lungsjukdom gjorde det inte lättare precis när han fick lunginflammationen.
Pappas lungor var inte i funktion längre.. Dom var inte som dom ska alls, dom var hårda. Han skulle inte klara sig utan respirator/syrgas.
Jag är glad, även om det gör så ont i mig, att han fick dö och slippa lida mer.
Tänk om han levde fortfarande och väntar på nya lungor… Det skulle ju inte vara kul det heller. Nån måste dö för att han ska fått nya och det kan ju ta lång tid innan det finns några att ta.
Jag är så glad att vi alltid gav varandra en kram. Varje gång vi setts. Vi är så i vår familj, vi kramas. Det är så VIKTIGT. Man vet aldrig när sista gången är. Jag gav pappa en kram hemma hos honom samma kväll han åkte till sjukhuset igen, för sista gången. Jag hann med att ge han en kram precis innan han skulle läggas i respirator. Han ville inte att jag skulle komma men läkaren sa till mig när hon ringde att jag skulle komma ändå. Jag är glad att jag tog mig till intensiven den dagen.
