Idag eller ja ikväll är det en vecka sen du lämnade detta liv. Det gör så ont i mig, jag saknar dig så jävla mycket pappa. Jag försöker trösta mig själv med att jag ändå hann med att ge dig en allra sista kram och det alldeles precis innan dom skulle söva dig och lägga dig i respiratorn. Jag försöker också trösta mig med att jag ju var hem till dig samma dag som du åkte in till sjukhuset igen, åkte in för sista gången, att jag fick hjälpa dig lite och att vi fick äta middag ihop en allra sista gång.
Jag fick veta att du egentligen inte velat att jag kom till intensiven den dagen du sövdes. Men jag tror ändå att du uppskattade det. Jag åkte in med en gång då dom ringde mig därifrån. Jag satt hos dig och höll dig i handen i flera timmar på måndagen, den dag du blev sövd. Jag höll din hand, klämde lite lätt, fick lite respons. På kvällen senare så kom Jessica från Göteborg och vi satt hos dig ett tag och höll handen. En stund höll vi din hand samtidigt. Vi kom till dig på tisdagen igen. Du verkade vara medveten av att vi var där för du reagerade då vi pratade, vi pratade om allt och ingenting. Jag tror att du gillade att höra oss prata bredvid din säng.
Jag har varit så arg. Så ledsen. Jag vet att det hör till sorgen att må som jag gör.
Men detta, att du fick dö, var ändå det bästa för dig nu. Du slipper lida mer både vad gäller din sjukdom IPF och din psykiska hälsa.
Du ska veta det pappa, att jag beundrar dig. Jag beundrar dig för att du har kämpat på i så många år med din psykiska hälsa. Så länge jag kan minnas. Det är inte många som hade orkat med det. Jag vet ju hur dåligt du har mått. Att du hade hoppet uppe om att få nya lungor. Du ville ju leva, älskade pappa.
Jag sålde dina fiskar väldigt fort. Dom har kommit till nya hem och har det bra. En vän till dig eller ja en du känner via Facebook åkte flera mil för att köpa flera av fiskarna. Han lägger ut bilder i din Facebook grupp och visar att dom har det bra. Det kändes jobbigt att sälja fiskarna, men hade du kommit hem igen så hade du ändå inte orkat med att ha akvarium längre, sköta dom. Jag vet att du hade uppskattat min hjälp med detta. Dom som kan med fisk och vet vad allt är värt fick hjälpa mig. Fiskarna var ju ditt ”liv”, så jag vet att dom betydde väldigt mycket för dig. Jag ville inte att dom skulle dö. Jag ville att dom skulle få leva vidare. Jag vet hur stolt du var över dina fiskar.
Det är så många som saknar dig, älskade fina pappa. Men jag, Jessica och Stefan saknar dig så enormt mycket mer.
Det känns så jävla overkligt. Jag och Essa har varit och sett dig, men det kändes nästan inte som att det var du som låg där. Jag hade bestämt redan då jag fick beskedet att jag skulle se dig, jag hade ångrat det så mycket annars. Du hade ett litet leende, du såg så fridfull ut. ÄNTLIGEN slipper du lida. Du får äntligen sova.
Jag skriver till dig på messenger minst en gång om dagen. Jag vet ju att du inte läser eller kan svara, men det känns skönt att få kunna göra det.
Jag försöker vara stark, men det är så svårt. Lördagen innan du dog så fick vi beskedet att det såg dystert ut för dig. Jag började sörja redan då, jag visste redan då att du inte kommer vakna upp mer. Jag kände det. Jag gjorde då en playlist på Spotify med massa låtar som du gillar. Jag lyssnar på den listan varje dag. Jag kan ju inte undvika att lyssna på en hel del av den musiken heller då det är många låtar med som jag själv också gillar.
Tack för allt pappa.
Vila i frid pappa. Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar